3 min read

Problem om frugan tjänar mest?

Problem om frugan tjänar mest?

Tydligen är det ett problem för många om kvinnan i förhållandet tjänar mer pengar än mannen. Det visar i alla fall forskningen. Om det ligger till på det viset så säger det en hel del om hur dumt det har blivit i vår tid.

Underliga bekymmer somliga har

I början av augusti skrev DN om fenomenet män som tjänar mindre än kvinnan i relationen. Tydligen visar forskning att risken för skilsmässa och våld ökar när kvinnan går om mannen i ekonomisk makt och status. Jag ifrågasätter inte det, men måste säga att det är ett dåligt betyg för oss alla om det är så. Alltså för folket som sådant, som fortsätter att hitta idiotiska saker att träta om, istället för att ägna sig åt uppbyggliga aktiviteter.

Jag är inte förvånad om undersökningen har rätt eftersom många män verkar leva i den skeva bilden från tidigt amerikanskt 1900-tal. Där rådde den ogermanska idén om hemmafrun som passade upp. Kärnfamiljen i den kontexten är väsensfrämmande för våra kvinnor vilket så klart användes av vänstern som lätt kunde slå in kilar mellan könen. Det är sedan länge påkallat att vi gör oss av med den.

"Våra kvinnor är inte våp eller mähän som ska reduceras till någon form av hemtjänstpersonal för odugliga män som curlats av sina mammor."

Våra kvinnor är inte våp eller mähän som ska reduceras till någon form av hemtjänstpersonal för odugliga män som curlats av sina mammor. Tvärtom är de de facto jämlika sin man och en av två som utgör ”en kropp” i relationen. Detta är den traditionella synen som legat till grund för vårt folks möjlighet att hamra fram den civilisation vi kallar den västerländska.

Vem som tjänar mest spelar alltså ingen roll

När man kommit till insikt med de större frågorna i tillvaron, att man är en del av ett fantastiskt skådespel med en roll att fylla och om man har sådan tur att man vid sin sida har en man eller kvinna som också begriper det, ja, då är sådant som inkomstskillnader fullständigt egalt. Det som händer i en sådan situation är att man går framåt som en enhet. Då finns inget utrymme för underliga funderingar om vem som har högst lön.

Visst, hanteras relationer med svängdörrar och utan eftertanke (eller plan för framtiden) så kanske det blir viktigt med dylik status inom det man kallar förhållandet. Men låt oss vara ärliga med att sådana relationer inte är på riktigt utan snarare en lek som hör ungdomen till. Vuxna torde vi kunna kräva mer av. Verkligheten är ju tyvärr inte i överensstämmelse med hur det borde vara, det är tydligt det … vilket också får vän av ordning att ta rygg på Strindberg: Det är synd om människorna.

Min sanning är denna: Om du och jag står på samma grund i vår relation så låter vi världsliga saker vara just världsliga saker. Det som är mitt är ditt och ditt är mitt. Om inte skulle hela saken kännas ganska meningslös. Att känna behovet av att vakta ”sitt” i en relation verkar bara dumt.

🤝
Kära läsare, jag hoppas att du uppskattar mitt resonemang om inkomster i förhållanden. Du vet väl att du enkelt kan stötta mitt arbete genom en pengagåva. Om du kan, swisha ett bidrag till 0762475672. Märk i så fall med "Donation". Tack på förhand.

Fel i grunden

Sannolikheten att mannen i äktenskapet söker vård för ångest, depression eller för att själv ha blivit misshandlad ökar också, läser jag i artikeln. Kom igen nu bröder, hur står det till? Och inte verkar kvinnorna må bra av att tjäna mer heller. Det är fel från start, sticker jag ut hakan och säger. Min samtid verkar inte bli bättre, snarare tvärt om. Människor mår sämre oavsett hur mycket eller lite pengar de tjänar; om de har noll barn eller fem; om de bor i hus eller i lägenhet; om de har Netflix eller Disney plus. Alla mår dåligt och sämre hela tiden. Det är rapporterna överens om.

"Det bästa för oss alla är att leva som vi gjorde förr, i det gamla bondesamhället när vi var beroende av varandra, men för att vi vill det, inte för att vi måste."

I den mån det är så och vi inte tycker synd om oss själva i onödan beror det på att vi gått vilse lite till mans. Kritikkulturen som vi lever i tar knäcken på oss. Det är inte sunt att ifrågasätta allt hela tiden. Det slutar med att vi inte har någon riktning att gå efter. Lösningen är att våga lyssna på sig själv, att kasta ut ”experternas” förmaningar och öva upp den där inre rösten, det där sunda förnuftet.

Det bästa för oss alla är att leva som vi gjorde förr, i det gamla bondesamhället när vi var beroende av varandra, men för att vi vill det, inte för att vi måste. Då faller sig allt naturligt; rätt person på rätt plats i hushållet, att vara varandras hjälpare och att dela på allt för varandras bästa. Tänk vad mycket bättre vi skulle må då.