5 min read

Bara tillsammans blir vi hela

Bara tillsammans blir vi hela

Det vi inte förstår kommer vi försöka göra begripligt. Ta åskan och blixten. Det är inte underligt att vi människor, innan vi förstod vetenskapen bakom dessa fenomen, tillskrev dem en rasande gud eller en strid mellan enorma makter i skyn.

Inte heller är det underligt att våra gudar och gudinnor såg ut som oss själva när vi avbildade dem; gudarna har skägg och gudinnorna har bröst; könsorgan enligt biologiskt kön har de också när sådant tarvas. Att vi har ”högre makter” av båda könen är heller inte konstigt, det är ju så den naturliga världen ser ut. Så ovan, så nedan; så nedan, så ovan.

Jag är övertygad om att vår ras urtro var monoteistisk och andlig; alltså att vi erkände en Gud och att kommunikationen med denna Gud både var personlig och verbal. Vi kände Gud som Wralda, ett icke personifierat gudsbegrepp, en Alltets ande. Med tidens gång får denna Gud olika namn och olika titlar. Ju längre bort från ursprunget vi kommer, desto mer förvirras också tron och snart smälter urtron samman med människors och folkstammars myter och legender. Snart nog har vi en uppsjö av gudar och gudinnor, vilka tjänar oss att förstå och förklara och gestalta ”det ovan”. Den monoteistiska, ej personifierade guden försvann under lager av mänsklig fantasi.

Jag är övertygad om att vår ras urtro var monoteistisk och andlig; alltså att vi erkände en Gud och att kommunikationen med denna Gud både var personlig och verbal.

I en podd för en tid sedan kom jag för mig att i förbigående konstatera att Gud vare sig är man eller kvinna. Antagligen blev en del upprörda. Alla vet ju att Gud är en man. Jo, Gud omnämns som en ”han” i Bibeln, och tittar vi på guden Tiwaz (Ti eller Tyr) som var den som gällde innan Oden så är han uppenbart en han. Det är korrekt att kalla Gud för ”han” och jag är ingen anhängare av idén att ändra på den saken, framförallt då mannen traditionellt sett betraktas som överhuvudet och det i grunden handlar om ett Chestertonskt staket.

Men icke förty är Gud, Skaparen, Wralda eller vad vi vill använda för benämning vare sig man eller kvinna … eller både man och kvinna om man vill. Och ännu mer intressant och förbluffande; jag tänker att vi alla kommer att bli både man och kvinna vad det lider, eller snarare vare sig eller – då vi blir hela igen.

Ett mönster upprepar sig i hela vår tillvaro: Ljus och mörker, kärlek och hat, yin och yang, maskulint och feminint ... och så vidare. Det som är motsatt varandra balanserar varandra och när balansen är uppnådd så är allt som det ska, det är ”gott” som Gud säger i skapelseberättelsen. För den ariska människans handlar detta om att återgå till ursprunget, där själen blir hel i och med att den kvinnliga och manliga delen av den smälter samman.

Alltså: Så ovan, så nedan. Så nedan, så ovan.

🖐🏻
Kära läsare, kanske vill du bidraga till mitt arbete med en pengagåva?Swisha i så fall vad du vill skänka till 0762475672. Märk med "Donation". Tack på förhand.

Kvinnan kommer ur mannen lär vi oss i skapelseberättelsen. Revbenet som Gud tar från mannen symboliserar separationen som sker när vi föds in i denna fysiska värld. Enligt mästaren Miguel Serrano betyder arier ”de två gånger födda”; först föds den fysiska kroppen, kärlet, och sedan föds själen i denna kropp.

Inget av detta är nytt för den som intresserat sig för mysterierna och det ligger i linje med den ariosofiska uppfattningen i stort. Gott så.

En av de grundläggande idéerna i den nordiska tron är att ”kärleken – den yttersta förklaringsgrunden till allt liv och källan till all harmoni – är det största av allt. Dess omätliga etiska kraft utgör – jämte tanken och aningens gudomliga gåva – människoandens djupaste och viktigaste livsyttring” som C.E. Carlberg uttryckte det.

En själ blir två och har du turen att finna denna ”själsfrände” – din Eva – så kommer ditt liv, ert liv, på jorden att vara något exceptionellt.

Kärlek och förståelsen av ”själsfrände” har jag funderat mycket kring. Den som söker finner och svaret her legat framför mina ögon. I den fysiska världen har vi det manliga och det kvinnliga i allt, det är i friktionen mellan dessa som livet går vidare, avancerar och får sin kraft. I den andra världen – i idéernas värld är förutsättningarna annorlunda.

Tänk om själen delas upp i två när den föds in i den fysiska världen, i en manlig och en kvinnlig del? En själ blir två och har du turen att finna denna ”själsfrände” – din Eva – så kommer ditt liv, ert liv, på jorden att vara något exceptionellt. Inte så att allt kommer bli guld och gröna skogar, tvärtom kommer många svåra utmaningar. En av livets meningar är ju att lära sig, att mogna. Så någon dans på rosor blir det inte, men intellektuellt, emotionell och sexuellt får man en alkemi som närmar sig fulländning.

Det finns en orsak till att vår ras traditionellt sett värderad relationen mellan en man och en kvinna så högt. Tänk på Jesu ord om att de två ska bli ett kött … ett kött som de är en själ? ” I himlen så också på jorden” blev vi lärda att be.

Det finns någon för alla brukar man säga, ja, det följer naturligt. Du söker dig själv, den maskulina eller feminina delen av dig själv, den delen som gör dig hel. Jag tror också att dess två delar dras till varandra, genom någon form av kosmisk magnetism om du så vill, eller vanlig hederlig synkronicitet  Men som vanligt är det upp till oss själva att gripa tag och hålla fast när tillfället dyker upp. Alternativet är ju att hitta ursäkter för att inte göra det.

Jag läste någonstans att det jävligaste universum gör mot oss är att låta oss träffa rätt person men vid fel tillfälle, ergo vår själsfrände.

Jag läste någonstans att det jävligaste universum gör mot oss är att låta oss träffa rätt person men vid fel tillfälle, ergo vår själsfrände. Först tog jag det till mig som ännu ett stoiskt tänkespråk, men sedan värjde jag mig mot det och kom fram till att det bara är dumheter. Du är alltid redo att omfamna din själsfrände … och du vet när du träffar honom eller henne.

Ask får Embla; Liv har sin Livtrasir. Det är så det ska vara.

Det som hindrar dig är du själv, de val du gör och din eventuella oförmåga att förstå ditt eget bästa. Du klarar inte av att se dig själv och situationen utifrån, så du går miste om din möjlighet. Många frågar sig nog ibland om det redan skett? Om tillfället passerat. Kanske, kanske inte. Oavsett så är det ju så att gudarna ler mot den som vågar, så gör det – våga. Sant är ju att den som vågar kanske vinner medan den som inte vågar kommer att förlora. Och förresten, vem har sagt att möjligheter inte kan komma åter?

Så är det.

🙏🏻
Jag hoppas att du fick nya perspektiv av denna text. Dela den gärna på dina sociala medier. Vi måste sprida de goda nyheterna, eller hur?