December 19, 2021

Så segrar ljuset igen

Så segrar ljuset igen

Den 21 december klockan 16.59.16 infaller vintersolståndet. Tidsdetaljen är bara kuriosa. För mig är dagen som sådan värd att uppmärksamma ur ett såväl mytiskt som mystiskt perspektiv och jag vet att många – oavsett tro och tradition – gör det.

Det spelar mindre roll varför du gör det. Att du gör det är det centrala. Symboliskt är det ju faktiskt så att ljuset – solen – återigen besegrar mörkret. Varje dag efter den 21 kommer vara något lite längre medan solen återerövrar sin plats på himlavalvet. Vintersolståndet är ett återkommande löfte om återuppståndelse och liv till oss.

Arierna är ett soldyrkande folk. Med det inte sagt att vi skyr månens kalla sken. Den vanliga idén är att solen är maskulin. Det håller jag inte med om. Solen är feminin; livgivaren och den som omfamnar oss med värme. Månen är för mig maskulin: kall och tålmodigt väntande på något, som en gammal viking sittande på stranden, med blicken mot havet, sin ungdoms lekplats och hoppet om en sista resa. Det är inte så underligt att våra germanska förfäder (såväl som deras; skyterna och israeliterna och då vidare) använde månkalendrar.

När jag var yngre så var det månen, mörket och natten som drog mig till sig. Jag skulle bli man, leva farligt en stund och mejslas ut. Ju äldre jag blir desto mer är det solen som drar i mig. Jag längtar efter hennes värmande smekningar på min hud och drömmer om att få kasta dessa lager med kläder och hälsa henne med utsträckta armar.

„Der Sohn der Erde“ av Fidus.

Nog är man german alltid. Grekerna har Helios och under den store mästaren Akhenaton blev Aton upplyft till den enda guden. Men hos oss här i Thule var Sol en kvinna, en asynja därtill.

Solen är mystisk och mytisk. De ariska religionerna bär alla vittnesmål om det. Läs "Hymn till Aton" exempelvis, något uppenbarligen psalmisten gjorde, om du jämför med psalm 104 där Allfader-Gud beskrivs som "insvept i ljus som i en mantel". Det går igen, helt enkelt.

Man kan fördjupa sig i solmyterna och symboliken som de bär. Man kan fundera över solens mystiska betydelse för vår ras och för människorna. Man kan fördjupa sig i idéerna om den svarta solen som ska finnas dold bakom vår sol på det metafysiska planet. Det står var och en fritt att söka.

Eller så nöjer man sig med att välkomna henne och glädjas över att vi kommer få se mer av henne framöver. Till sommarsolståndet inträder förstås, då vi påminns om den dualistiska principen som skär igenom Skapelsen.

För egen del kommer jag att fira dagen tillsammans med andra medlemmar i Det fria Sverige i Svenskarnas hus. Vi kommer umgås och när mörkret lagt sig lysa upp ett solhjul med eld. Senare kommer jag också genomföra en privat ceremoni.

Men hela dagen, från tidig morgon då jag öppnar ögonen och tackar Allfader-Gud för möjligheten att ännu en dag få göra hans vilja, tills det är dags att tänka igenom dagen innan sovdags, kommer myten och mystiken kring vintersolståndet att vara i mina tankar. Att ljuset kommer åter, det är värt att fira.

Så är det.