2 min read

Vilka avtryck gör du?

Vilka avtryck gör du?
Photo by Katerina Kerdi on Unsplash.

Jag förvånas över hur få det ändå är som verkar ha ambitionen att göra ett avtryck här på jorden under sin levnad. Är det bristande ambition? Eller har letargin satt sig så djupt att eftermälet inte är något gemene man ens tänker på?

På sätt och vis kunde jag ha förstått det om folk var gudstroende eller övertygade om karma eller reinkarnation. Då kanske det individuella kunde lämnas därhän. Men i dag, då den materiella livsåskådningen dominerar, borde behovet av att lämna avtryck här och nu vara stort. Men så upplever jag inte att det är. Är folk nöjda med att bara flyta med?

Kanske är de det och det är i så fall upp till dem. Men världen förändras inte om inte människor med ambition och vilja till makt och seger kliver fram. Det var därför fäderna skaldade om den människa som ett gott eftermäle vunnit. Det var genom sina handlingar här och nu man såg till att ens namn levde vidare.

Visst är det få som får sådan namnfrejd som mytens hjältar. Men det torde inte avskräcka någon från att vilja göra sig ett namn, sätta avtryck och inte bara gå tyst in i mörkret. Det går nämligen hand i hand att vilja göra avtryck och att vara ambitiös för sin familj och sin släkt.

I grund och botten handlar det heller inte om individen, även om det kan verka så vid första anblicken. Sanningen är ju den att om ett folk är besjälat av idén att var och en av dem vill göra avtryck på historien, så är det ett folk som kommer göra stordåd. Det behöver inte handla om att var och en vill bli för evigt ihågkommen som den främste av alla, men i alla fall att var och en vill få en rad i något hjälteepos. Eller är det bara jag som blir varm av tanken på att mitt namn om tusen år nämns som "en av vårt folks hjältar"?

I så fall är det inget jag skäms över. Jag vill bli ihågkommen som en av de svenskar – en av de europeer – som stod i motvärn, sade sanningen och slog tillbaka. Jag vill också att ditt namn nämns kära läsare, eftersom det i så fall beror på att vi båda gjorde oss förtjänta av det. Jag har svårt att tänka mig något mer ärofullt.

Så är det.